livetpatoppen

Japp idag stod det hoppning på agendan. jag vet inte om jag ska skratta eller gråta speciellt när min ridlärare Anna släpar fram en mur?! Då undrade jag hur hon tänkte nu? :) Aldrig att jag tänkte hoppa den, det var ju ungefär som att ta livet av sig, styra mot döden. Som tur var hoppade vi lite andra hinder först, så man hann smälta bilden av den svindlande höga 60 cm muren man hade på näthinnan. De andra hindrern gick väl så där, ungfär som väntat. Jag va väl lycklig att jag fick ett bra språpng. Sen höjde Anna och jag trodde jag skulle dö. IGEN. Men tänkte att jag provar och ser om jag överlever den här höjden med. Med den inställning var jag faktiskt med på varenda övning på hela lektionen, vilket hör och häpna även inkluderade muren. Så med en puls på närmare 300 slag i minuten red jag mot muren... Så gick det ju hur bra som helst. Suck. Typiskt mig, men stolt att jag gjorde det.

För att komma till stallet idag var jag tvungen att cyckla ner till gruvan där Malin som jobbar i stallet fick hämta upp mig. Dum som jag var sa jag från att jag va hemma, oombytt, tog 10 min att gå till gruvan. 10 min va kanske lite att ta i när det tar närmare 20 att gå. Så slängde på mig kläder tog cyckeln och trampade som aldrig förr. Saken hör den att Malin, inte alltid, är den mest harmoniska människa på jorden. så när jag kom stof hon med gasen i botten redo att köra till ica maxi för den rituella torsdagshandlingen. Sprang till bilen hoppa in och sen bar det av. Tack Malin <3. Sen kom Pappa och hämta mig i stallet, vilket betyder att jag imorgon måste hämta cyckeln vid gruvan. -.- suck.

Men nu ska jag sova så jag orkar upp imorgon för att rida med Malin Valkola klockan 8.
Ha det bra i denna novembernatt. Godnatt